Månadsmötet i april hade luffartema. Det var vår medlem Lars-Göran Strömberg som visade en del av sin samling av luffarslöjd, och berättade om när luffare gick omkring på vägarna i vårt land. Vi fick veta att det fanns två sorters luffare, de som mest gick omkring och tiggde, även om man gjorde dagsverken då och då – och så de som sålde något. Luffarna accepterades inte av samhället och lösdriverilagen som då fanns medförde att länsman kunde anhålla den som var arbetslös och bostadslös. Ett sätt att kringgå detta, var att tillverka och sälja saker. Främst var det ståltrådsarbeten så kallad “luffarslöjd”, som var populärt att göra och sälja. Några sålde även egenmålade tavlor, mest känd är “Björnjägaren” som bodde i Hälleforstrakten.
Själva ordet luffare tros härstamma från tyskan – kanske från ordet “laufen”, som betyder springa, gå. Andra ord för luffare var landstrykare och lösdrivare. Luffare övernattade och sov där det fanns möjlighet. Tegelbruken och Glasbruken var populära tillhåll, annars var det lador och uthus som var sovplatser. Men luffarna var inte välkomna överallt! Luffarmärken var hälsningar och information luffarna emellan. De ristades eller tecknades på staket, grindstolpar, träd eller husknutar. Tecknen angav till exempel i vilka gårdar man kunde få mat och husrum eller om man inte var välkommen.
Luffarna försökte att organisera sig, på 20- och 30-talet var det flera luffarriksdagar, men det hände inte så mycket på riksplanet. Lars-Göran avslutade med att berätta att luffarslöjden fortfarande är populär och att det ordnas kurser i att göra föremål i den tekniken. Vi fick sedan se och känna på alla föremål som Lars-Göran hade med sig och visade upp – en imponerande samling! Kaffe med hembakat bröd avslutade kvällen.
Lena Cedermark
